Ålderism eller stagnation?

Jag jobbar med människor som är 60+. Dom har sett allt. Från när projekten låg i pärmar till när de flyttade upp i molnet. Tiden då flest visitkort vann. Dom är kloka, trygga och fortfarande genuint nyfikna. Det är nästan provocerande hur orädda flera av dom är inför ny teknik. Dom frågar, testar, lär sig - utan att känna sig hotade.

‍

En av mina bästa rådgivare närmar sig 70. Han jobbar fortfarande heltid, levererar med precision och är den jag ringer när jag behöver någon som tänker rakt men samtidigt ser runt hörn. Det finns inget “det har vi redan gjort” i honom, bara en naturlig förmåga att sätta saker i sammanhang.

‍

Och så har jag en praktikant som är 21. Han rör sig genom system och verktyg som om de vore en förlängning av honom själv. Han kopplar ihop saker jag aldrig hört talas om, använder AI som bollplank och tänker med en självklarhet som ibland känns helt främmande för mig.

‍

Och någonstans där, mitt i tryggheten, tror jag min stagnationsteori föddes.

Den handlar om att vi - ofta runt trettio, fyrtio - börjar sakta in.

Inte för att vi blir lata. Utan för att vi blir bekväma.

Vi slutar lära på riktigt, för vi kan ju redan “tillräckligt”.

Vi slutar testa nytt, för vi vet vad som funkar. Vi slutar söka feedback, för vi vet ändå bäst.

‍

Och utan att vi märker det har vi gått från att utvecklas till att förvalta.

Det sker inte över en natt. Det smyger sig på. Små beslut, små ursäkter. Lite för mycket rutin, lite för lite nyfikenhet.

Plötsligt är man inte längre den som springer först, utan den som säger: “vi kanske ska tänka lite till”.

‍

Och innan man vet ordet av står man där - mitt i karriären - och upptäcker att världen springer vidare, men att man själv står kvar.

Vi pratar ofta om ålderism som något som drabbar äldre. Men om man tittar noga på hur arbetslivet faktiskt förändras just nu, så är det kanske mittfåran - vi mellan trettiofem och femtio - som är mest sårbara. Vi som sitter på erfarenhet nog för att veta vad som inte funkar, men kanske inte längre springer lika fort som de unga.

‍

De unga lär sig AI som om det vore ett språk de redan kan. De pluggar in verktyg, bygger system, itererar, testar, misslyckas och kör igen. De har en naturlig rytm i den nya världen. De äldre däremot, de som hängt med länge, har något som ingen teknik i världen kan ersätta - erfarenheten, lugnet, perspektivet.

‍

När allt snurrar för snabbt är det de som står stadigt.

‍

Och vi andra?

‍

Vi försöker hänga med, men står ofta mitt emellan två helt olika sätt att se på världen. Vi är för gamla för att vara digitala infödingar och för unga för att bli orakel. Vi har sett tillräckligt mycket för att vara lite trötta på förändring, men vet också att vi måste förändras. Vi är för seniora för att börja om, men för juniora för att vara klipporna alla lutar sig mot.

Det är en märklig plats att stå på. Och ibland tror jag, känner sig ganska många ensamma, utsatta.

‍

Men jag tror inte lösningen är att klaga. Tvärtom. Jag tror att framtidens vinnare blir de som lyckas bygga broar mellan generationerna. Den som förstår den unga praktikantens logik men också den äldre kollegans eftertänksamhet. Den som kan översätta mellan snabbhet och visdom, mellan data och intuition, mellan system och människor.

‍

Kanske är det där mittfåran har sin chans.

‍

Att sluta jaga nästa titel, nästa certifiering, nästa bevis på att vi fortfarande “hängde med” - och istället ta på oss rollen som översättare mellan världar.

‍

För jag tror att vi behövs. Men inte på samma sätt som förr. Vi behövs som broar.

Passar på att tacka min mammas gener som gör att jag fortfarande är grymt hungrig, orädd och sjukt nyfiken:) Men det det betyder inte att jag kan flyga utan att reflektera och anpassa mig, tvärtom.

‍

Vi ses/ Eric

‍